bergmanbythebook

Älskar hösten. Ingen annan årstid luktar så gott och har en så hög och klar luft som den som uppstår i oktober. Löven färgar gatorna gulgrönburgundy och naturen påminner om en oljemålning med sina mustigt, dova och accentuerade färger. Ingen årstid gör sig så bra på duk som hösten.

Museinörden i mig vill inget annat än att omge sig med varma oljefärger, porträtt av damer i vinrött och senapsgult i frasiga klänningar i höstlika parker. Eller solnedgångar i eldrött och skärt som en fond mot silhuetter av svarta, lövlösa träd.

En av de starkaste målningarna jag sett är just en sådan. Ett mörkt träd mot en starkt lysande solnedgång. Konstnären är Carl Fredrik Hill, en av Sveriges främsta landskapsmålare som rörde sig mellan expressionism och impressionism med lätthet. Kanske en del av detta dubbla konstnärskap låg i det faktum att att han var svårt sjuk i schizofreni. En av de vackraste tavlorna han målat är en där en man till häst, helt målad i svart, som en svart sllihuett mot en klart, ljus vinterfond viftar i skyn på den stegrande hästen som om han hälsar någon i fjärran. Denna målning är en av de sista innan den psykiska sjukdomen helt uppslukade honom och för alltid fick honom att lämna oljemålningarna för maniskt klotter med oroande motiv.

Bilden nedan är en av mina favoriter. Kanske symboliserar det ensamma trädet den ensamhet Hill själv upplevde mitt i sinnessjukdomen som isolerade honom från det andra. Det friska.

 

 

För övrigt skulle jag vilja uppmana alla att rikta uppmärksamheten mot svensk konst. Vi lever i någon sorts europeisk konstnärsskugga. Carl Larsson i alla ära, och Anders Zorn och Bruno Liljefors för all del. Men Sverige har så mycket mer. Som Carl Fredrik Hill, som är enormt stor utanför Svea rikes gränser, men som (vågar jag ta gift på) få utanför konstkännarkretsar känner till i vårt avlånga land. Eller Lars Lerin, en av världens bästa akvarellmålare och just nu levande i allra högsta grad. Eller varför inte Sigrid Hjertén och fantastiska Isaac Grünewald. Jovisst, de senare är förstås inga doldisar i den bemärkelsen men de bör lyftas minst lika mycket som vilken Carl Larsson som helst.

En svensk modernist som jag däremot aldrig riktigt fattat tycke för är Bror Hjort. Kanske har jag inte givit honom den chans han bör få, men det grälliga, lätt naivistiska inslagen i hans konst gör liksom inte det de ska för mig. En hjort jag däremot gärna lever med är en i fin ädelostsås. Gärna med rotfruktsgratäng och amarone till.

Hjort med ädel sås och höstrotfrukter:

hjortkött i skivor efter tycke steks med salt och peppar i smör.
Obs! Stek i omgångar för att undvika att köttet kokar istället för steker.
Vispa ur grytan med 1/2 bit ädelost av Kvibilletyp och 2-3 dl grädde. Blanda ner en tsk honung och 2 tsk balsamvinäger och slå i köttet igen. Så ner med färskrippade timjanblad och smaka av såsen. Låt sjuda några minuter så att hjort och sås blandar sig väl med varandra.

Därefter rotfruktsgratängen: Skiva
1/2 liten kålrot,
1 större palsternacka,
4-5 stora jordärtskockor,
1 liten sötpotatis och
5-6 mellanstora potatisar. Gärna i en assistent. Skala och skiva en rödlök.
Varva lök och rotfruktsblandningen i två vändor (lök, rotfrukter, lök, rotfrukter) Salta lätt efter varje lager och klicka ut lite smör. Avsluta med ett rejält drag på pepparkvarnen.
Efter sista lagret toppas gratängen med riven västerbottenost och därefter dränker du in gratängen i grädde. Tryck till med en stekspade på toppenskiktet av gratängen så att vätskan tränger upp mot ytan. Grädda i 225 grader i ca 45 min. Var vaksam på ytan som lätt bränns. Ett lager ugnsfolie gör underverk.

Så skaldade Car Jonas Love Almqvist under sin landsförvisning från Sverige. Och visst kan man förstå honom I hans längtan tillbaka till ett fosterland han aldrig någonsin skulle kunna återvända till. Men krusbär. Kom igen!

Inte så att jag har något personligt mot dessa små håriga, sötsyrliga bär.  Som kräm eller marmelad är de riktigt goda, och förvisso går det att plocka och stoppa ett direkt i munnen utan problem. Men inte sjutton skulle krusbär vara det jag längtade mest efter om jag längtade efter något typiskt svenskt att stoppa I munnen.

 När jag bodde i Dallas fick man ibland paket hemifrån, endera från den egna familjen eller så var det någon av ens svenska kompisar vars familj spred lycka till mer än det egna barnet. Paketen innehöll alltid någon form av mat. Wasa-knäcke, saltlaktrits eller choklad. Det var helt underbart samtidigt som det var lite jobbigt. Marcel Proust påminde oss ju en gång i tiden om att smaken är tätt förknippad med minnen, och minnet av hemma, längtan efter Sverige blev otroligt påtagligt när man fick den där exploderande känslan på tungan av en turkisk peppar…

 Det knasigaste matminnet från denna tid var utan tvekan då en kompis fick en tub Kalles kaviar skickad till sig. När hon visade den för sin amerikanska värdfamilj plockade de genast fram champagne eftersom kaviar och champagne hörde ihop. Så där satt vi, åt wasa-knäcke med Kalles kaviar och skålade i skumpa, i trygg förvissning av att när vi själva ville kunde vi alltid åka hem igen. Den lyxen hade förstås inte Almqvist.

 Men ändå! Krusbär? Man funderar ju på om Sverige inte svenska jordgubbar hade på Almqvists tid?  Om han levt idag är jag nämligen helt hundra på att det skulle vara jordgubbarna han prisade i sin dikt. Tänk bara på fuskgubbsnyheten i somras. Varje nyhetsprogram och dagstidning värd namnet debatterade flitigt denna ”skandal”. Tips om hur man skulle undgå att få belgiska gubbar i svensk förklädnad haglade. Folk upprördes och sade sig vara beredda på att ta till stasimetoder för att försäkra sig om gubbarnas ursprung. Undrar hur många som skulle göra det för ett krusbär?

 Själv är jag nog mer av ett hallonfan även om jag inte tror att jag skulle dikta om svenska sticksiga hallonbuskar om jag någon gång hamnade i exil.  Saltlakrits, däremot, och kalles kaviar på knäcke…

 Nedan följer ett recept på en bärefterrätt jag gärna skaldar om eftersom den är så sabla god. Jordgubbar och hallon i lenaste vaniljkräm och så lite lime-lag till detta. DET är värt ett litet rim! 

Bärkompott med limesyrup och len vaniljkräm

1 liter röda bär (jordgubbar, hallon eller både och)

1 lime, skal och saft

1 dl socker

2,5 dl vanilvisp

2 dl kesella vaniljkvarg

1 tsk vaniljsocker (gärna den med svarta frön i)

Riven, vit choklad 

Blanda bär med limezest, saft och socker. Låt dra nåon timma. Rör samman vaniljvisp, kvarg och vaniljsocker. Häll det över bären, riv över lite vit choklad och servera.

Jag brottas ständigt med antiken, denna min favoritperiod i litteraturens och kulturens historia. Som barn älskade jag att läsa om, och lyssna till, hur stjärnbilderna på himlavalvet kom dit (och JA, jag vill fortfarande ha en dvd-nyproduktion av Gudar och monster på himlavalvet med Sif Ruud och Johannes Brost!) och om sköna gudinnor och galna, sluga, hjältemodiga krigare. Och jag VET att dessa berättelser fortfarande funkar. Har senaste veckorna trollbundit såväl elever på gymnasiet samt sönerna med eposet Odyssén och för hundraelfte gången i livet påmints om vad som verkligen är viktigast i livet: den egna lilla världen man skapar för sig själv med de nära och kära. Sedan är det förstås ett plus om man har gudarna på sin sida. Ett sätt är förstås att blidka dem på god mat, så här följer några recept på mat värdig gudar (och en tribut till kung Odysseus som aldrig slutade kämpa för sin familj.)

Räkchevich för Calypso (eller hur hon hade snärjt Odysseus för alltid…)

2 personer

1 mango

2 avokado

200g räkor

2-3 msk sweetchilisås

1 msk pressad apelsinsaft

Saft från ½ pressad lime

½ kruka koriander

smör

salt

Hacka mango och avokado i kuber. Blanda med fruktjuice och hackad koriander. Smält smöret och bryn sweetchili-såsen någon minut. Blanda ner skalade räkor i fruktblandningen och blanda sist ner sweetchilismöret.  Salta lite, rör om och servera i vackra glas med ett ugnsvarmt vitlöksbröd som tillbehör.

Kryddigt lamm som hade blidkat t.o.m. Poseidon

4 personer

4 lammbitar (skivad stek)

1,5 tsk senapsfrö

1,5  tsk spiskummin

1,5 tsk gurkmeja

1,5 tsk chilipulver

1,5 tsk koriander

1,5 tsk salt

1,5 tsk svartpeppar

3 msk olivolja

2 msk flytande honung

saft och rivet skal av en citron

2 morötter

6 potatisar

6 jordärtskockor

4 rödbetor

1 palsternacka

2 fint skivade vitlöksklyftor

Mortla samman kryddorna, förförs av doftexplosionen och klappa in hälften av kryddblandningen på lammköttet.  Skala rotfrukterna, skiva dem och lägg dem på bakplåtspapper på en ugnsplåt (OBS! viktigt att pappret täcker plåten!) Vänd rotfrukterna och vitlöken varsamt med händerna i olivolja, honung och saft och skal från citronen. Strö över kryddblandningen och låt alltsammans gifta sig in i ugnen  (200 grader) i ca 40 min. När ca 15 min kvarstår, stek lammskivorna så att de får en gyllenbrun yta på vardera sida (ca 2 min. per sida) och lägg sedan in dem ovanpå rotsakerna när 6-10 minuter återstår, beroende på tjockleken på lammköttet.

Servera rykande hett med grekisk yoghurt blandad med lite honung och hackad mynta. OBS! Alla viktiga beslut bör fattas FÖRE denna måltid. Efteråt går du med på vad som helst!

Päronpaj som fått Lotusätarna att byta matvanor

4-5 stora päron

25 g smör

3 msk muscovadosocker

1 tsk citronsaft

Smält smöret och bryn de skalade, tunt skivade päronen tillsammans med sockret och lite citronsaft några minuter tills ”päronsåsen” karamelliserats något i pannan. Häll päronskivorna och såsen i en pajform. Pudra över med en tesked kardemumma eller så.

Nyp samman följande ingredienser till en smulig massa:

100 g smör

2 dl mjöl

1 dl havregryn

1 dl socker

1,5 msk flingsalt

kardemumma

Fördela massan över päronen (tryck gärna ner degsmulet i päronmumset så det blandas lite)och svisch in i ugnen ( i ca 225 grader) i ca 20 min. Servera med vispgrädde som blandats med riktigt vaniljpulver (sådant där med svarta prickar i.) Comfort food som lämnar ett leende på läpparna en lång stund efteråt!