bergmanbythebook

Varje jul är det samma visa: Lady och Lufsen äter middag på Tony's restaurang och blir tokkära. Frikadeller. I tomatsås. Och spaghetti. När jag var liten tyckte jag att Lady var den sötaste hund som fanns. Om JAG vore hund skulle jag definitivt vara en liten cockerspaniel och se ut som henne. Följaktligen var jag mycket nyfiken på frikadeller. Mammas stekta köttbullar i all ära, men det var frikadellerna jag ville ha. Och mamma vägrade. Kokta köttbullar skulle jag ändå inte gilla. Och jag åt ju inte ens tomat, så vad var det för vits med det? Under min tid i Lady och Lufsens förlovade land lagades det ofta en annan typ av köttbullar i tomatsås som vi gärna äter för att den är god, lättlagad och för att man kan välja om man vill ha tomatsås till bullarna eller inte. Hemligheten ligger i basilikan, och har man en sådan galen basilika som den som växer på vår balkong i år, finns det inget bättre sätt att göra nytta av den. Kanske inte Tony's frikadeller, men goda nog för att få vem som helst på fall. Köttbullar i basilika- och tomatsås: 500 g blandfärs (eller bara nöt om man föredrar), 1 tsk salt, mycket svartpeppar, lökpulver efter behag, krossade tomater (här kan man välja en med färdig basilikakryddning), en stor näve hackad basilika, en msk sherryvinäger, en klick smör, ev en nypa socker och massor med parmesan. Blanda färs med salt, peppar och lökkrydda till bollar och stek i panna tills de får en jämn, fin stekyta. Ta ur pannan och slå i krossade tomater. Krydda med basilika, lite vinäger, ev en nypa socker och rör ner rejält med parmesan. Bland sist i en klick smör och sedan ner med köttbullarna. Sjud alltihop medan du kokar spaghetti (för Lady och Lufsen-känsla) eller couscous till.

Man lära sig mycket när man har barn. Om historia t.ex. Och om kål. Som barn avskydde jag kål och allt som kom i dess närhet. Sirap i mat? Helt ok på havregrynsgröten, men fy tusan för brunkål. Kålpudding? Vem farao kom på den urusla idén att blanda god köttfärs med detta stinkande, sladdriga bladverk? Och kåldolmar. Som kommer från det Osmanska riket och importerades till Sverige, ev av Karl XII mannar, upplyser barnet med näsan djupt i läroboken. Från vindolmar till kåldolmar till svensk husmanskost, sådär bara. När ungarna läser om maträtter som lånats in i vår kultur under historien, ser de alltid lätt skeptiska ut när den dyker upp: kåldolme, vad då liksom? Den typen av kål serveras nog oftare på finkrogen än vid bordet hos en genomsnittsbarnfamilj idag. Tyvärr, faktiskt, för jag har börjat omvärdera denna barndomsplåga, serverad med len gräddsås, rårörda lingon och mandelpotatis. Fast mina ungar gillar inte heller kål. Det kanske är en barnsjukdom? Hur mycket jag försöker dressa den i allt det jag vet att de gillar, petar de misstänksamt runt på tallriken och muttrar om att det stinker. Och jag har prövat allt: pizzakål, spetskål i nudelwoken, och på sista tiden grönkål. Och det är inget juligt alls över den, Den är bara så vansinnigt god, så när barnen rynka på näsan gnuggar jag händerna av förtjusning. Mer kål för mig! Fin kål utan får i sikte: 1 påse färsk grönkål (sköljd och färdig att ätas) olivolja 1-1,5 dl tjockgrädde 1 stor vitlöksklyfta 2 dl riven parmesan 1,5 dl cashewnötter s o p Värm upp oljan i en gjutjärnspanna och stek snabbt grönkålen på hög värme (utan att den bränns. Bland i finhackad vitlök och fräs på lägre värme någon minut (tills löken börjar lukta lite nötigt.) Slå på grädden och låt koka in. Rosa under tiden nötterna i en torr stekpanna. Vid servering, blanda ner parmesanen och nötterna i kålen. Salt och peppra efter tycke och smak.