bergmanbythebook

Älskar hösten. Ingen annan årstid luktar så gott och har en så hög och klar luft som den som uppstår i oktober. Löven färgar gatorna gulgrönburgundy och naturen påminner om en oljemålning med sina mustigt, dova och accentuerade färger. Ingen årstid gör sig så bra på duk som hösten.

Museinörden i mig vill inget annat än att omge sig med varma oljefärger, porträtt av damer i vinrött och senapsgult i frasiga klänningar i höstlika parker. Eller solnedgångar i eldrött och skärt som en fond mot silhuetter av svarta, lövlösa träd.

En av de starkaste målningarna jag sett är just en sådan. Ett mörkt träd mot en starkt lysande solnedgång. Konstnären är Carl Fredrik Hill, en av Sveriges främsta landskapsmålare som rörde sig mellan expressionism och impressionism med lätthet. Kanske en del av detta dubbla konstnärskap låg i det faktum att att han var svårt sjuk i schizofreni. En av de vackraste tavlorna han målat är en där en man till häst, helt målad i svart, som en svart sllihuett mot en klart, ljus vinterfond viftar i skyn på den stegrande hästen som om han hälsar någon i fjärran. Denna målning är en av de sista innan den psykiska sjukdomen helt uppslukade honom och för alltid fick honom att lämna oljemålningarna för maniskt klotter med oroande motiv.

Bilden nedan är en av mina favoriter. Kanske symboliserar det ensamma trädet den ensamhet Hill själv upplevde mitt i sinnessjukdomen som isolerade honom från det andra. Det friska.

 

 

För övrigt skulle jag vilja uppmana alla att rikta uppmärksamheten mot svensk konst. Vi lever i någon sorts europeisk konstnärsskugga. Carl Larsson i alla ära, och Anders Zorn och Bruno Liljefors för all del. Men Sverige har så mycket mer. Som Carl Fredrik Hill, som är enormt stor utanför Svea rikes gränser, men som (vågar jag ta gift på) få utanför konstkännarkretsar känner till i vårt avlånga land. Eller Lars Lerin, en av världens bästa akvarellmålare och just nu levande i allra högsta grad. Eller varför inte Sigrid Hjertén och fantastiska Isaac Grünewald. Jovisst, de senare är förstås inga doldisar i den bemärkelsen men de bör lyftas minst lika mycket som vilken Carl Larsson som helst.

En svensk modernist som jag däremot aldrig riktigt fattat tycke för är Bror Hjort. Kanske har jag inte givit honom den chans han bör få, men det grälliga, lätt naivistiska inslagen i hans konst gör liksom inte det de ska för mig. En hjort jag däremot gärna lever med är en i fin ädelostsås. Gärna med rotfruktsgratäng och amarone till.

Hjort med ädel sås och höstrotfrukter:

hjortkött i skivor efter tycke steks med salt och peppar i smör.
Obs! Stek i omgångar för att undvika att köttet kokar istället för steker.
Vispa ur grytan med 1/2 bit ädelost av Kvibilletyp och 2-3 dl grädde. Blanda ner en tsk honung och 2 tsk balsamvinäger och slå i köttet igen. Så ner med färskrippade timjanblad och smaka av såsen. Låt sjuda några minuter så att hjort och sås blandar sig väl med varandra.

Därefter rotfruktsgratängen: Skiva
1/2 liten kålrot,
1 större palsternacka,
4-5 stora jordärtskockor,
1 liten sötpotatis och
5-6 mellanstora potatisar. Gärna i en assistent. Skala och skiva en rödlök.
Varva lök och rotfruktsblandningen i två vändor (lök, rotfrukter, lök, rotfrukter) Salta lätt efter varje lager och klicka ut lite smör. Avsluta med ett rejält drag på pepparkvarnen.
Efter sista lagret toppas gratängen med riven västerbottenost och därefter dränker du in gratängen i grädde. Tryck till med en stekspade på toppenskiktet av gratängen så att vätskan tränger upp mot ytan. Grädda i 225 grader i ca 45 min. Var vaksam på ytan som lätt bränns. Ett lager ugnsfolie gör underverk.