bergmanbythebook

Så skaldade Car Jonas Love Almqvist under sin landsförvisning från Sverige. Och visst kan man förstå honom I hans längtan tillbaka till ett fosterland han aldrig någonsin skulle kunna återvända till. Men krusbär. Kom igen!

Inte så att jag har något personligt mot dessa små håriga, sötsyrliga bär.  Som kräm eller marmelad är de riktigt goda, och förvisso går det att plocka och stoppa ett direkt i munnen utan problem. Men inte sjutton skulle krusbär vara det jag längtade mest efter om jag längtade efter något typiskt svenskt att stoppa I munnen.

 När jag bodde i Dallas fick man ibland paket hemifrån, endera från den egna familjen eller så var det någon av ens svenska kompisar vars familj spred lycka till mer än det egna barnet. Paketen innehöll alltid någon form av mat. Wasa-knäcke, saltlaktrits eller choklad. Det var helt underbart samtidigt som det var lite jobbigt. Marcel Proust påminde oss ju en gång i tiden om att smaken är tätt förknippad med minnen, och minnet av hemma, längtan efter Sverige blev otroligt påtagligt när man fick den där exploderande känslan på tungan av en turkisk peppar…

 Det knasigaste matminnet från denna tid var utan tvekan då en kompis fick en tub Kalles kaviar skickad till sig. När hon visade den för sin amerikanska värdfamilj plockade de genast fram champagne eftersom kaviar och champagne hörde ihop. Så där satt vi, åt wasa-knäcke med Kalles kaviar och skålade i skumpa, i trygg förvissning av att när vi själva ville kunde vi alltid åka hem igen. Den lyxen hade förstås inte Almqvist.

 Men ändå! Krusbär? Man funderar ju på om Sverige inte svenska jordgubbar hade på Almqvists tid?  Om han levt idag är jag nämligen helt hundra på att det skulle vara jordgubbarna han prisade i sin dikt. Tänk bara på fuskgubbsnyheten i somras. Varje nyhetsprogram och dagstidning värd namnet debatterade flitigt denna ”skandal”. Tips om hur man skulle undgå att få belgiska gubbar i svensk förklädnad haglade. Folk upprördes och sade sig vara beredda på att ta till stasimetoder för att försäkra sig om gubbarnas ursprung. Undrar hur många som skulle göra det för ett krusbär?

 Själv är jag nog mer av ett hallonfan även om jag inte tror att jag skulle dikta om svenska sticksiga hallonbuskar om jag någon gång hamnade i exil.  Saltlakrits, däremot, och kalles kaviar på knäcke…

 Nedan följer ett recept på en bärefterrätt jag gärna skaldar om eftersom den är så sabla god. Jordgubbar och hallon i lenaste vaniljkräm och så lite lime-lag till detta. DET är värt ett litet rim! 

Bärkompott med limesyrup och len vaniljkräm

1 liter röda bär (jordgubbar, hallon eller både och)

1 lime, skal och saft

1 dl socker

2,5 dl vanilvisp

2 dl kesella vaniljkvarg

1 tsk vaniljsocker (gärna den med svarta frön i)

Riven, vit choklad 

Blanda bär med limezest, saft och socker. Låt dra nåon timma. Rör samman vaniljvisp, kvarg och vaniljsocker. Häll det över bären, riv över lite vit choklad och servera.